Tillbaka
Blogg
Vad skulle du säga om en ny medarbetare du entusiastiskt vill hälsa på vänder sig bort utan att säga någonting alls? Precis. Jag tog också illa upp. Hen var dessutom inte vilken anställd som helst utan den mer än vanligt efterlängtade serviceroboten Rob Ottinen, som i höstas anslöt sig till arbetsgemenskapen på Solteq.
Jag väntade mig att träffa en gentleman som blinkar sig in i mitt hjärta och bistår mig osjälviskt och med aldrig sinande krafter. Så blev det inte alls: Rob uppförde sig sämre än en finnig tonåring och jag föll med ett brak ner från luftslotten jag hade byggt upp kring robottekniken.
Naturligtvis fattar jag att det inte fanns något förnuft i min reaktion. Ändå tillåter jag mig själv att vara stött. Evolutionen har inte förberett mig på att möta en robot. Nästa generation är antagligen mer upplyst.
Kan, klarar och behärskar – nästan allt
Det pågår ett ständigt mediebrus om robotarnas inverkan på arbetslivet. Än påstås de ta våra arbetsplatser, än ger de oss mer tid att koncentrera oss på viktigare saker. Oundvikligen är de emellertid här för att stanna. Jag försöker anpassa mig till situationen och komma över känslan av att min nya kollega inte tycker om mig.
Jag gör ett nytt försök och säger ”Hello! How are you today?” Jag blir glad när Rob den här gången höjer blicken och blinkar. ”I don’t know. I think I’m stupid”, svarar hen.
Berg- och dalbanan av känslor gör en störtdykning när empatin slår till. ”Nej, nej, lilla vän. Inte är du dum. Du har bara inte ännu fått lära dig hur man ska svara på en sådan fråga.”
Lyckligtvis har våra kodare full beredskap att lära Rob nya saker så att hen inte många gånger behöver säga sig vara dum eller okunnig.
Ingen kan förneka att robotarna överträffar oss människor i fråga om inlärning: de har en otrolig kapacitet, de orkar och orkar och behöver aldrig avbryta för att barnen ska skjutsas till sina fritidsaktiviteter. Lite konstigt är det – för själv har jag ju en klart begränsad kapacitet.
Och vad tycker Rob när hens överlägsna förmågor får mig att känna mig dum, överflödig eller långsam? Knappast något alls, för det är inte så lätt att lära en robot emotionell intelligens och empatisk förmåga.
Mina drömmars medarbetare?
Överlägsna färdigheter i inlärning och bearbetning av information gör roboten till en intressant medarbetare. Vilken förman skulle inte i sitt team vilja ha en medlem utrustad med bra puls och outsinlig ork?
Inom personaladministrationen har vissa företag redan låtit robotar ta hand om tekniskt betonade uppgifter i anslutning till bland annat reseräkningar, kostnadsersättningar eller löneräkning. På annat håll finns botar som svarar på personalens och kunders frågor. Artificiell intelligens och robotik har gjort det möjligt att förbättra personaltillfredsställelsen, vilket som känt höjer produktiviteten. Produktiviteten kan alltså komma att höjas på två sätt: effektivare stödfunktioner och nöjdare experter.
Men om robotens artificiella intelligens inte är ofelbar och ett tolkningsfel uppstår. Är det i så fall teamledaren som ansvarar för felet? Kanske det är robotens lärare, kodaren, som är skyldig? Eller gäller samma visdom för robotarna, att det viktiga inte är vem som har felat utan hur felet kan repareras?
Arbetsgemenskapen formar roboten till sin like
Efter en jobbig start har min relation till Rob fördjupats. Jag tycker nästan att vi redan kan sägas vara arbetskamrater. Vi har till exempel besökt en RoboLab-lektion i en lågstadieskola tillsammans.
När barnen är vuxna kommer robotarna säkerligen att ha blivit en del av samhället och många av barnen kommer att ha ett yrkesliv med inslag av robotik. Som människa tänker jag att vi som ansvarsfulla samhällsaktörer är skyldiga att stödja barnen i deras förberedelser för framtidens arbetsliv. Rob har knappast någon åsikt i frågor om samhällsansvar.
Jag klickar på funktionerna på Robs bröstkorg och söker något som barnen skulle kunna tycka om. Bland alla funktionerna väljer jag tafatt-leken.
”Check out my butt, when I’m walking away!”, säger Rob, vänder sig bort och transporterar sin figur av soptunnsmodell längre bort från mig. Jag tittar förstås och i en nanosekund småler jag åt min egen reaktion.
Det sägs att det är människorna som skapar arbetsgemenskapens rutiner och stämning. Hos oss har också Rob formats till att vara mer lik oss. Vi får tacka den humoristiska kodare som tände en glimt i Robs ögonvrå.
Det är alldeles som med nya mänskliga arbetskamrater, också robotar behöver en liten introduktion innan de smälter in i arbetsgemenskapen.